19 juli 2022
19 juli 2022
Agentavtal, återförsäljaravtal och kommissionsavtal utgör alla olika typer av distributionsavtal. Ett distributionsavtal ingås oftast mellan två parter där de samarbetar i att distribuera produkter och/eller tjänster, det är ett sätt för en säljare, t.ex. leverantör eller tillverkare, att få ut sina produkter/tjänster på marknaden. Vilken typ av distributionsavtal som ska upprättas beror på hur affärsmodellen i det enskilda fallet ser ut. De olika distributionsmodellerna som ett agentavtal, återförsäljaravtal och kommissionsavtal innebär kan förefalla relativt lika, men det finns flertalet betydande skillnader, inte minst gällande affärsrisker samt ansvarsfördelningen. Det är upp till parterna själva att förhandla fram vilket alternativ som är mest passande och vid beslutsfattandet bör parternas intressen vägas mot varandra.
Ett agentavtal upprättas mellan en huvudman och en agent. Huvudmannen ska vara ett företag, d.v.s. juridisk person, och agenten kan antingen vara ett annat företag eller en fysisk person. Agenten ska köpa eller sälja varor/tjänster för huvudmannens räkning i huvudmannens namn. Agenten ingår inte själv någon avtal med tredje man, d.v.s. slutkunden, utan fungerar endast som en mellanhand. Bundenhet uppstår mellan huvudman och tredje man.
En agent har inget produktansvar eller äganderätt till de varor som förmedlas. Huvudmannen behåller äganderätten till egendomen som omfattas av agentavtalet även om den t.ex. befinner sig i agentens besittning. Då agenten inte har något produktansvar innebär ett agentavtal ingen finansiell risk för denne heller.
En agent får ersättning för sitt arbete i form av provision, d.v.s. ersättning baserat på prestation. Provisionen utgår per antal ingångna avtal och hur stor provision som ska utgå ska parterna komma överens om tillsammans. Parterna kan vidare komma överens om att även fast ersättning ska utgå, d.v.s. ersättning oberoende av prestation.
Bestämmelser om agenturförhållanden återfinns i lag (1991:351) om handelsagenturer. Bestämmelserna i lagen är tvingande vilket innebär att avtalsvillkor som strider mot dem är ogiltiga.
Ett återförsäljaravtal upprättas mellan en leverantör, eller tillverkare, och en återförsäljare. En återförsäljare köper in varor från en leverantör/tillverkare och säljer vidare till egna kunder i eget namn. Parterna i ett återförsäljaravtal är båda företag, d.v.s. juridiska personer. Återförsäljaren ingår alltså både ett avtal med leverantören/tillverkaren, om en varaktig relation avseende köp av varor, och därefter köpeavtal med slutkund. Leverantören/tillverkaren blir inte rättsligt bunden till de avtal som ingås med slutkund utan de är fristående, bundenhet uppstår endast mellan återförsäljare och slutkund.
Återförsäljaren får äganderätt till de varor som köps in från leverantören/tillverkaren, vilket innebär en finansiell risk.
Det finns inga specialregler som reglerar återförsäljning utan vägledning får hämtas i annan lagstiftning som t.ex. lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och köplagen (1990:931).
Ett kommissionsavtal upprättas mellan en kommittent och en kommissionär. Kommissionären säljer eller köper varor i eget namn men för kommittentens räkning. Kommissionären ingår avtal med tredje man i kommittentens ställe och bundenhet uppgår alltså mellan tredje man och kommittenten, kommissionären binds alltså inte av dessa avtal utan fungerar endast som en mellanhand.
Kommissionären har inget produktansvar eller äganderätt till de varor som köps eller säljs för kommittentens räkning och bär alltså ingen finansiell risk. Kommissionären ska vidare ha rätt att returnera eventuella varor som finns kvar i dennes besittning vid avtalsperiodens slut.
En kommissionär ska få ersättning för sitt arbete främst i form av provision, d.v.s. ersättning baserad på prestation. Hur stor provision som ska utgå ska avtalas mellan parterna. Parterna kan vidare komma överens om att även fast ersättning ska utgå, d.v.s. ersättning oberoende av prestation.
Bestämmelser om kommissionsförhållanden återfinns i kommissionslagen (2009:865).
Vid upprättandet av ett agentavtal eller ett kommissionsavtal kan parterna komma överens om att agenten, respektive kommissionären, ska köpa och/eller sälja varor för huvudmannens, respektive kommissionärens, räkning. En återförsäljaren kan endast sälja varor och gör det för egen räkning även då de tillverkats/levererats av annan. Ett återförsäljaravtal innebär en skyldighet för återförsäljaren att köpa in varor från en viss leverantör/tillverkare, vanligtvis regleras hur stor volym som ska köpas in och så vidare.
Både vid agentavtal och kommissionsavtal kvarstår huvudmannen, respektive kommittenten, som ägare till den egendom som ska säljas till tredje man. Detta gäller även om egendomen under avtalsperioden är i agentens, respektive kommissionärens, besittning. Ska agenten/kommissionären i stället köpa egendom för huvudmannens/kommittentens räkning går äganderätten direkt över från tredje man till huvudmannen/kommittenten. Både agenten och kommissionären har alltså en funktion som mellanhand.
Ett återförsäljaravtal skiljer sig mot ovanstående på så sätt att äganderätten går över från leverantören/tillverkan till återförsäljaren. Återförsäljaren fungerar inte som en mellanhand utan säljer varorna vidare för egen räkning. Skillnaden på ett återförsäljaravtal från ett vanligt köpeavtal är att det förra innebär en varaktig relation där återförsäljaravtalet reglerar samtliga köp under avtalsperioden medan att köpeavtal avser ett specifikt köp.
En återförsäljaren bär en större risk jämfört med både en agent och en kommissionär. I och med att äganderätten till de varor som omfattas av återförsäljaravtalet övergår till återförsäljaren följer en finansiell risk. En återförsäljare köper egendomen med eget kapital och måste alltså lägga ut pengar innan varorna i fråga kan säljas vidare till slutkund för ett högre pris. Det finns alltså både en chans för en återförsäljare att gå med vinst och en risk att gå med förlust, om förväntad försäljning inte lyckas uppnås. En agent och en kommissionär bär inte samma finansiella risk i och med att äganderätten kvarstår hos huvudmannen respektive kommittenten, agenten och kommissionären riskerar alltså inte att förlora pengar.
Vidare har huvudmannen i ett agentavtal och kommittenten i ett kommissionsavtal separationsrätt till sina varor som under avtalsperioden är i agentens, respektive kommissionärens besittning. Detta innebär att de har rätt att få tillbaka varorna om agenten/kommissionären försätts i konkurs. Agenten och kommissionären har även rätt att returnera de varor som inte säljs under avtalsperioden eller som fortfarande är i deras besittning vid huvudmannens/kommittentens eventuella konkurs. Ett agentavtal och ett kommissionsavtal innebär alltså en lägre affärsrisk för samtliga parter.
Gällande ansvarsfördelning har en agent och en kommissionär ett större ansvar gentemot motparten än vad en återförsäljare har. Det förväntas mer av en agent och en kommissionär i och med att försäljning eller inköp av varor görs för motpartens räkning. Det får alltså direkt betydelse för både huvudmannen och kommittenten hur agenten och kommissionären presterar. För en leverantör eller en tillverkare i ett återförsäljaravtal saknar återförsäljarens personliga resultat någon egentlig betydelse. Återförsäljaravtalet reglerar villkor för hur återförsäljaren ska köpa in varor från leverantören/tillverkaren, det omfattar inga villkor kring vilken försäljning som förväntas i nästa steg. Detta ligger utanför leverantörens intresse i och med att denne redan sålt varorna och därmed säkrat egen betalning.
Beroende på vilket distributionsavtal som upprättas har parterna olika förhållande till tredje man, d.v.s. slutkund. Till att börja med ser detta förhållande relativt lika ut för parterna i ett agentavtal som för parterna i ett kommissionsavtal. Både agenten och kommissionären fungerar som en mellanhand och ingår avtal mellan slutkund och huvudman, respektive kommittent. Ett avtal som förhandlats fram mellan agent och slutkund blir alltså gällande mellan huvudman och slutkund, detsamma gäller för avtal som kommissionären förhandlat fram i kommittentens ställe. Förhållandet till tredje man i dessa två avtal skiljer sig dock på så sätt att en agent handlar i huvudmannens namn medan en kommissionär handlar i eget namn. I sak får detta egentligen ingen betydelse i och med att något avtal ändå inte ingås mellan kommissionär och slutkund men utåt sett ser det ut så. Vid ett kommissionsavtal kan dock en slutkund vanligtvis inte vända sig direkt till kommittenten i och med att avtalsförhållandet ingåtts med kommissionären i kommissionärens namn. Även om kommittenten är den faktiska avtalsparten ska alltså kunden vända sig till kommissionären med eventuella frågor, reklamationer och liknande.
Förhållandet till tredje man ser annorlunda ut för parterna i ett återförsäljaravtal, då tredje man står helt utanför avtalet. Leverantören/tillverkaren har ingen koppling till tredje man och återförsäljaren har ingen skyldighet att rapportera om sin försäljning. Återförsäljaravtalet är fristående från de avtal som återförsäljaren ingår men tredje man.
Gällande ersättning kan till att börja med konstateras att det inte regleras i ett återförsäljaravtal på samma sätt som det regleras i ett agent- eller ett kommissionsavtal. En återförsäljare tilldelas ingen ersättning utan köper den egendom som ska säljas vidare till ett ofta förmånligt pris från leverantören/tillverkaren. En agent och en kommissionär får å andra sidan ersättning för de arbete som utförs för huvudmannens och kommittentens räkning. Ersättningen består till största delen av provision, d.v.s. ersättning baserad på prestation, men parterna kan även komma överens om att en fast ersättning ska utgå, d.v.s. ersättning som inte beror på prestation.
Ersättning är ett krav för att både ett agentförhållande och ett kommissionsförhållande ska kunna ingås i och med att agenten och kommissionären inte äger någon egendom. De utför arbete åt huvudmannen respektive kommittenten och måste få någon utdelning för detta. Anledningen till att ersättning inte blir aktuellt i ett återförsäljaravtal är att återförsäljaren får sin ersättning från slutkunden i samband med att varorna i fråga säljs vidare.
Vid bedömningen för vilken distributionsmodell som ska väljas ska flertalet faktorer övervägas. Till att börja med är det viktigt att se över vilken affärsrisk som är villig att tas. Överlag innebär ett agentavtal och ett kommisionsavtal en låg affärsrisk för samtliga avtalsparter då ingen egentligen riskerar att förlora någonting. Agenten och kommissionären behöver inte lägga ut något kapital för varor och huvudmannen och kommittenten behöver inte betala ut ersättning förrän avtal har ingåtts med slutkund. I och med att både huvudmannen och kommittenten har separationsrätt till eventuella varor som under avtalsperioden är i agentens/kommissionärens besittning innebär en eventuell konkurs inte heller någon större risk.
Ett återförsäljaravtal innebär en större risk för återförsäljaren i och med att denne köper in varor från en leverantör/tillverkare och först efter dessa har sålts vidare får någon typ av utdelning. Det innebär en finansiell risk på så sätt att ingen returrätt finns om varorna t.ex. är svåra att sälja eller liknande. För en leverantör/tillverkare innebär ett återförsäljaravtal dock ingen större affärsrisk i och med att affären är klar och genomförd då återförsäljaren köper in varorna.
En annan fråga som bör funderas kring är hur stor kontroll som önskas över distributionsprocessen. Vid ett agentavtal får agenten inte ingå avtal med slutkund utan huvudmannens godkännande. Godkännande inhämtas genom att agenten samlar in anbud å huvudmannens vägnar och ett anbud anses accepterat om inte huvudmannen meddelar tredje man om annat. Huvudmannen innehar alltså en stor kontroll över processen medan agenten innehar väldigt liten kontroll.
Vid kommissionsavtal är kommissionären i de flesta fall inte skyldig att uppge med vem avtal ingås utan kan ingå avtal på egen hand. Det kan dock i avtalet begränsas till att avtal endast får ingås med kunder inom en viss krets eller inom ett visst geografiskt område. Vid denna avtalstyp har kommittenten något mindre kontroll över processen än vad en huvudman har vid ett agentavtal, men i och med att detta kan villkoras i avtalet är det fortfarande möjligt att behålla stor kontroll. Till följd av detta har kommissionären något större kontroll än vad en agent har även om vad som villkoras måste följas.
Vid ett återförsäljaravtal har leverantören/tillverkaren väldigt lite kontroll över processen då det i stort sett står återförsäljaren fritt att välja sina kunder. Det kan dock i avtalet begränsas till ett visst geografiskt område men utöver detta har leverantören/tillverkaren ingen kontroll över till vem varorna ska säljas. Ett återförsäljaravtal är att föredra om parterna vill vara fristående utan större inverkan på varandra.
Sammanfattningsvis kan sägas att ett agentavtal och ett kommissionsavtal är relativt lika medan ett återförsäljaravtal skiljer sig betydligt. Den största skillnaden är att en återförsäljare ingår avtal med tredje man, d.v.s. slutkund, för egen räkning och i eget namn, leverantören/tillverkaren står helt utanför dessa avtal. En agent och en kommissionär handlar å andra sidan för huvudmannens respektive kommittentens räkning, de fungerar alltså som mellanhänder och står alltså utanför de avtal som ingås med tredje man.
Skillnaden mellan ett agentavtal och ett kommissionsavtal är främst att en agent agerar i huvudmannens namn medan en kommissionär handlar i eget namn. Utåt sett ser det alltså ut som att en kommissionär ingår avtal med tredje man, tredje man vet inte alltid att så inte är fallet. I och med att det är kommissionären som avtalsförhållandet upprättas med ska slutkund vända sig till denne med eventuella frågor eller missnöje. Kommissionären får då i sin tur vända sig till kommittenten.
Att upprätta ett återförsäljaravtal är mer fritt än att upprätta ett agent- eller kommissionsavtal, då det inte finns någon speciallagstiftning på området. Vid upprättandet av ett återförsäljaravtal är parterna fria att komma överens om det mesta medan det finns regler uppställda i lag (1991:351) om handelsagenturer för hur agentavtal ska upprättas och i kommissionslagen (2009:865) för hur kommissionsavtal ska upprättas.
En fördel med agentavtal och kommissionsavtal är att affärsrisken är mycket låg. Det är ingen part som egentligen riskerar att förlora någonting i och med att varken agenten eller kommissionären måste lägga ut någon kapital för de varor som de eventuellt har i sin besittning under avtalstiden. Huvudmannen och kommittenten behöver inte heller lägga ut något kapital i förväg i och med att ersättning främst utgår i provision, vilket först delas ut efter avtal om försäljning upprättats med slutkund. Ett återförsäljaravtal innebär en finansiell risk för återförsäljaren, i och med att varor måste köpas in innan de kan säljas vidare. Lyckas varorna inte säljas går alltså återförsäljaren med förlust medan en agent och en kommissionär som inte lyckas sälja varor som de har i sin besittning har rätt att returnera dessa till huvudmannen respektive kommittenten.
Vid avgörande om vilken distributionsmodell som passar bäst bör det övervägas vilken affärsrisk som parterna är villiga att ta samt vilken kontroll över processen som parterna önskar.